v33+4

Livet?
Nu är det värsta i skolan äntligen över och det har varit så mycket att jag knappt orkat med. Den sista salstentan gick sådär, det var 3 frågor och jag kunde bara de två första. Får se om det blir omtenta då, den ligger den 7e februari, så det är inte ens säkert att jag kan göra den då.

Lever på den förra kursen, Läs- och skrivinlärningsdidaktiken som jag fick A på. Helt sjukt!

Känner mig helt slut nu, nästan utbränd, behöver vila och hitta tillbaka till mig själv nu, stressandet som den här sista kursen bidrog till har satt ordentlig fart på sammandragningarna..tänk om man fick sova i 6 veckor, vad skönt det skulle vara!

Har haft en helt underbar jul med familjen, det är så mysigt att vara lediga allihop, idag ska vi ta med oss fika och åka på en liten utflykt..

Magen?

Jag är stor nu och magen är lite i vägen. Avståndet till fötterna ökar för varje dag som går och snart behöver jag hjälp att dra upp dragkedjan på stövlarna.

Lillebror i magen röjer runt som sjutton och för en månad sen så var det hur mysigt som helst, nu gör det nästan ont när han sparkar och fräser runt.

Namn?
Vad ska han heta? Nu är det inte långt kvar och vi har inte enats om ett namn än. Det börjar kännas lite jobbigt..vi kan ju inte kalla honom Lillebror när han kommit ut.

Väger?
Shit, har (räknat från inskrivningen) gått upp 8kg, det är hur skönt som helst. Mina cigarett-kilon får helt enkelt inte blin medräknade.

M

28+1

Livet? Jag var på KS i Huddinge igår, med Isak för att kolla hans hörsel. Något som jag försökt att få göra sedan augusti förra året.
Först genom BVC, bad jag om en remiss som först kom bort, och när jag inte hört något på flera månader så skickade BVC ut en ny remiss (till barnläkaren).
Då kom det, efter ytterliggare ett par månader ett brev om att Barnläkarmottagningen hade svårt att hålla vårdgarantin och att det kunde ta ett tag men att jag fortfarande hade kvar min plats i kön.


För tre månader sedan fick vi träffa en barnläkare, som efter mycket tjat och tjafs från min sida gick med på att remmitera oss vidare till en hörselklinik. En månad gick varpå jag fick ett brev med posten där hon (doktorn) skriver att hon bedömer att Isak inte alls behöver undersökas på en hörselklinik utan att BVC kan följa upp honom. Tillbaka på ruta ett.

Arg som ett bi lyckades jag få fram numret direkt till hörselkliniken till vilken jag ringde och snällt men bestämt sa att jag ville ha en tid för Isak. Igår var vi där och nu är det som vi misstänkte, att Isak har en hörselnedsättning. Hur stor den är och eller vad som kan göras åt den kunde de inte se nu då Isak har vätska i mellanörat.Om inte vätskan försvinner kommer han få rör inopererat i öronen, och förhoppningsvis går det att se/ få veta mer då.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på hur lång tid det har tagit, tänk om Isak hade fått hjälp för 1½ år sedan när jag började försöka få till en utredning. Än vet vi inte vad/ hur mycket hans hörselnedsättning har påverkat honom, vad han hör och inte hör. Han är sen i talet och hur mycket som beror på hörselnedsättningen och hur mycket som beror på att han hade varit sen ändå kan vi ju inte veta.

Hur som helst är jag glad att allt är igång nu, och förhoppningsvis kommer det att sluta bra på ett eller annat sätt. Det kan ju nästan bara bli bättre.


Kan man sparka barnläkaren?

Hjärtljud? Bebisens, 136/min.

Magen? Jag tyckte att det kändes som att magen hade sjunkit, då det pressades som fan i bäckenet. Dessutom så känns fosterrörelserna annorlunda, nästan i bäckenet. Min BM gav en snabb förklaring på detta efter en liten klapp på magen. Bebisen ligger i säte. Hallå? Vad händer? Vem förföljer mig med jobbiga saker? Vad har jag gjort? Hur som helst så får bebisen fortfarande, iaf rent hypotetiskt plats att vända på sig, så det är väl det som jag sitter och hoppas på nu. Sammandragningarna är som de är, alldeles för många för att kännas helt ok.

Väger? Lyckligtvis verkade det som om vågen stannat till en aning, varför jag kunde vräka i mig både Grill-chips och Polly igår. Undrar om vågen skulle säga det samma idag?

M

v26+4

Här går det undan, fortare än kvickt springer både barn och termin ifrån mig och jag har svårt att hålla jämna steg. Barnen är svåra att hinna fatt eftersom sammandragningarna har tilltagit de senaste veckorna, och till skolan saknas helt enkelt motivationen. I huvudet är jag nog redan föräldraledig, även fast jag innerst inne vet att jag har en milljard saker i skolan som måste bara måste bli klara innan bebis får komma ut.

Nyfikenheten på Liten i magen växer sig allt starkare i samma takt som magen växer. Jag har ingen aning om någonting annat än att det här kommer att bli en riktigt spännande resa.

M

21+3

Har precis återhämtat mig från en fruktansvärd njurbäckeninflammation, en uvi som satt sig på njurarna. Inget tillstånd jag rekommenderar, fy fan vilken smärta jag har haft, i hela kroppen! När vi kom in till KS, torsdag förra veckan, så visste igen vad felet var, massa prover togs och den ena vilda gissningen efter den andra slängdes ut..
Infektionsläkaren klämde dessutom alldeles för hårt på magen, vilket gav mig sammandragningar som ganska snabbt övergick till värkar, varpå gynjouren kom uppspringandes med en Bricanylspruta för att stanna av värkarna.. Som tur var räckte en dos, och där låg jag kl 3 på natten med hjärtklappning brevid en tant som skrek och hostade..
Sen fick jag eget rum och allt eftersom antibiotikan kom ut i kroppen blev också jag bättre..
Känns skönt att vara hemma igen.

Magen? Om man bortser från sammandragningarna så har jag en alldeles lagom liten kula. När jag låg inne så avtog fosterrörelserna ganska rejält men nu lever han rövare igen..Nu är han förresten inget foster längre,,nu är han en BEBIS :)

Blodtryck? Sådär förbaskat lågt igen, undrar ibland om jag ens har ett tryck?! Förra helgen när jag låg inne på KS så mätte de 80/40 som lägst, och blev riktigt oroliga, sedan konstaterade sköterskan:
- Du kanske skulle gå lite försiktigt om du behöver resa dig..
Nä, de menar du inte..? Kändes som ett långt blodtrycksfall, sånt som man kan få om man reser sig för fort, sådär så att det svartnar för ögonen, pulsen ökar och huvudet snurrar. Och nu låg jag helt stilla.

Väger? Nu har jag inte och har heller inga planer på att kliva upp på en såndär som avger ett tiotal med decimal. Firar helt enkelt bara Kanelbullens dag, flera dagar i rad och hoppas att de inte ska fastna några bull-kilon..

Önskar? Att jag vore klar med denna termin i skolan, det känns rätt tufft och jag måste bli klar. Tentan som jag skrev i början av veckan gick skit - eftersom jag mådde skit - och jag bara hållertummarna hårt och hoppas på att det iaf ska räcka till ett E, så att jag slipper få rest. Men man vet aldrig. Annars önskar jag att blodtrycket ska gå upp lite och att jag ska ha tillräckligt med självdiciplin för att kunna avstå nästa bulle, men det känns svårt..

M

19+4

Ju hårdare du sparkar där inne i magen desto mer nyfiken blir jag. Vem är du? Hur kommer du att vara? När kommer du ut? Vem kommer du vara lik? Speciellt den sistnämnda frågan eftersom Theo är lik mig och Isak är en liten kopia av Kobbe, kommer du bli en blandning?
Såg ett kort på Kobbe från när han var liten, en sådär 8 år kanske, det var
som att se in i framtiden, för att precis så kommer Isak se ut..

Magen? Stor, känns som ett stående svar, men men.. Har en massa sammandragningar, det känns väl sådär. Borde väl egentligen sakta ner, men när ska jag ha tid för det?

Väger? Jag som var så nöjd med att bara ha gått upp lite, jag skulle ha bitit mig i tungan (ställde mig nämligen på en våg i dag, vilket jag innerst inne blundar för och hoppas tvärsäkert på att vågen var trasig..)

Panik? Nä, just nu känns det som det mesta har lagt sig. Namn löser sig förr eller senare, magen krymper ju inte och det är alltid positivt, likaså att Lillebror rör sig massvis hela tiden.

Lite panik över vikten, eller nej..det har jag ju inte alls det, jag har inte vägt mig på flera veckor.. (öhh..eller nåt)

M

18+2

Efter ul igår så blev jag, eller vi, framflyttade fem dagar vilket gör att bf numer är den 10/2-2009. Ruskigt nära Theos födelsedag. Inte för att jag kan styra så hemskt mycket över när bebisen kommer, men ändå..
Lillebror i magen, ja vi har tittat, mår bra, allt är som det ska. I alla fall det som går att se vid undersökningen, sen är det bara att hoppas att resten går vägen. Känns både bra och konstigt att det är en pojke. Jag är hur glad som helst för att det blir just en pojke till, en lillebror till Theo och Isak samtidigt så inser jag att jag förmodligen aldrig kommer få en flicka, då känns det helt plötsligt lite motigt. Inte för att jag skulle vilja byta bort han i magen, men för att jag just aldrig blir en flickmamma. Svårt att förklara hur det känns och samtidigt känns det som världens största lyxproblem, jag kan ju och har fått barn och det är det som är det allra viktigaste och största av allt.
Jag får helt enkelt hoppas på att någon av grabbarna någon gång i framtiden drar hem en alldeles fantastisk svärdotter.. Eller så får jag hitta någon annan som jag bara kan få låna lite då och då och göra flätor på.

Magen? Ja nu kom förklaringen, eller delvis förklaringen till den stora magen, eftersom jag var fem dagar längre gången..

Väger? Har inte vägt mig sen sist, hoppas att jag står stilla (öhh..stor risk!?)

Panik? Ja, för flicknamn hade vi en milljard ungefär och pojknamn..nä det var ju där svårigheterna att enas låg.. så oense vi är..och nä jag vet inte heller vad jag vill..mer än att jag inte vill Kobbes två översta på listan..(Dante och Truls)
Funderar massvis, hela tiden på namn...Noah, Alve, Silas, Simon, Alex, Ebbe, Adde, Joen, Milo, Vide, Tias, Mio, Elvis, Hannes, Vilde, Love, Linus, Sigge, Lukas, Oskar, Kalle, Colin..nä jag har ingen aningom vad lillebror ska få heta! Eller så döper vi honom kort och gott till Lillebror! (Det finns de som heter det..)
Några andra härliga förslag?

M

17+2

Vad är du för en filur, du som möblerar om innehållet i min mage?

Det simmar, hickas och sprattlas hejvilt i magen, Liten lever verkligen rövare ibland och det är hur häftigt som helst, att känna. Man känner sig närmre på något finurligt sätt. På torsdag kommer vi få titta på dig en lång lång stund, för att se att allt är som det ska.. känns spännande som sjutton! Det positiva är att jag nu vet att moderkakan inte sitter i vägen, vilket förhoppningsvis betyder en fullgången bebis denna gång.

Magen? Shit vad jag har blivit stor! Om jag inte redan hade gjort två ul så hade jag misstänkt fler små levande saker i magen, nu vet jag att det bara är en Liten i magen.

Trött? Helt sjukt trött. Varför kan jag då inte sova? Känner mig som en zombie hela dagarna, vet knappt vad jag gör och än mindre vad jag har gjort. Inatt låg jag vaken från tolv till halv fyra, helt stört.. för att sedan gå o jobba från åtta till halv fem. Så det handlar nog inte om hur eller om jag är trött, snarare mer åt hållet "halvdöd" eller "heldöd". Just nu känner jag mig mer som det senare...

Väger? 57,5 kg vilket innebär en liten ökning om man då bortser från sluta-röka-ökningen på fem kilo första rökfria veckan, förvisso var det fem kilo som jag redan vägde förlite, så jag räknar inte dem nu. Inskrivningsvikten ligger på 55,5 kg, alltså är jag nu + 2 kg.

M

15+3

Det är rätt häftigt, träffade min bm, Karin, igår och hon har fått följa med under alla graviditeter. Alla, nu låter det som att jag varit gravid hur många gånger som helst, men ja, du förstår säkert. Nu var det så att jag fick lyssna på hjärtljuden, 140 slag/minut hade Liten i magen, och en massa sparkar både hit och dit. Kom hem och började leta i pappren för att jämföra med Theo och Isak, men jag hade inte lyssnat så tidigt med dem, 140 var lägre än vad Theo hade i v 17-18, och det säger inte så speciellt mycket.

Nu kan man känna rörelse i magen - utanpå, sparkar är väl kanske att ta i för så mycket känns det inte men Kobbe har fått känna flera gånger. Jag själv bara njuter, det är så underbart härligt att kunna känna liv, kunna känna att bebisen därinne verkligen lever...

Liten är ungefär 16 cm lång och smal som en sticka bara 100 g , en bit kvar men ändå en bra bit påväg. Jag har ju trots allt gått 39% av graviditeten idag. Fingernaglarna har bildats och Liten kan rynka pannan, röra ögonen och svälja.

M

14+6

Äntligen.. två graviditeter i H&Ms kläder, så himla roliga är de inte där.. eller det är i stort sett lika varje år.. utbudet på PoP är ju inte heller så skojjigt, det mesta får en att känna sig mer eller mindre som en tant, kan åtminstone konstatera att en ålder på sisådär +5 läggs på i och med deras kläder..
Åkte in till stan idag med familjen och gick (efter att ha blivit tipsad av Malin, tack så mycket..) in på VeroModa på drottninggatan och där till min förtjusning hänger alla de kläder som jag väntat på - Mama licious, hur snygga som helst.. tyvärr så kommer ju csn-pengarna inte på måndag när alla andra Svenssons får lön, utan jag får vänta till efter registreringen.. Men ett par kalassnygga jeans blev det iaf :)

Här hemma är det mycket prat om magen, Theo tycker att bebisen ska få heta Tricia, som lilla trehörningen som kläcks i filmen Landet för Längesedan. Det sjungs och pussas på den lille och Isak nöjer sig med att klättra över magen (armbågas och knäas). Appropå namn så är jag och Kobbe fruktansvärt oense om pojknamnen, förstår inte hur det kan vara så svårt. Flicknamnen däremot har vi så många som vi är överrens om att det inte spelar så stor roll vilket av dem vi skulle välja. Märkligt att pojknamnen ska vara så svåra att hitta, kan förvisso bero på det faktum att vi redan har förbrukat två?!

Magen? Magen växer och växer och växer, inte speciellt märkvärdigt tycker du för det vore rätt märkligt om den inte gjorde det, men det är så himla mysigt. Längtar och nästan räknar ner till UL som bara är 3,5v bort, en känsla som är lite svår att ta på. En skräckblandad förtjusning? För jag tycker att det ska bli hur spännande som helst men samtidigt är jag fruktansvärt livrädd för den där förbaskade moderkakan. Kan verkligen inte släppa det, vill bara höra att den sitter där den ska denna gång.

Lågt blodtryck? Än har det tyvärr inte blivit så mycket bättre, det är så svårt när det är så olika. Ibland sjunker det så fort att jag knappt hinner märka något förrän det är försent, ibland känner jag på mig långt i förväg. Ibland sitter det i en kort stund, andra gånger känns det som att det aldrig riktigt går över. Det verkar inte finnas något universalknep som fungerar. Vila. Dricka. Ben i högläge. Fungerar sådär. Var finns den där kalasmedicinen? (Svar: Den finns på apoteket där all medicin finns, ej för gravida.)

Sugen? Jag är sugen på den mesta, känns som att jag äter som en häst. Däremot är det få saker som smakar sådär riktigt gott. Var hos svärmor förra helgen och åt stuvade kantareller, kötfärslimpa, sås o potatis (ja, i den ordningen) och det var första gången på riktigt länge som maten smakade fantastiskt gott. Annars har det mesta smakat sådär mittemellan lagom. Inte äckligt, absolut inte, men inte sådär tokgott heller. Men nu känns det som att smaklökarna börjar hitta tillbaka, för under veckan som gott har vi ätit gott varenda dag (kan bero på att jag genomgått en usel-i-köket-period, svårt att veta!?)

Väger? Antingen står jag kvar på 56kg eller så är det vår våg som är knasig. Självklart hoppas jag på det första.

Trött? Tröttheten som är ihopkopplad med sömn och vila har sakta avtagit men däremot har tröttheten gentemot de trångsynta idioterna som inte tänker sig för när de kommenterar vårt val av att ha tre barn tätt ökat avsevärt. Risken finns att jag säger något som jag kommer att ångra till nästa som har mage att vara så dum.

Ilska? Helt sjukt, men jag känner att det bor en aggressiv tant fylld av hormoner i min kropp som kan bli arg för små små pytte saker, som t ex att någon tränger sig i busskön, de som armbågar sig till en sittplats på tunnelbanan. Då är det bara att bita sig hårt i tungan, men fan va svårt det är att inte säga något. Det är rätt synd om Kobbe också. Känns som att jag kan bli arg för minsta lilla, fast att jag egentligen inte menar det så blir det bara så. Kan det vara så att jag har en Tasmanian Devil i magen?

M

v13+0

Det går undan. De 12 kritiska veckorna är passerade med råge, och nu inleds en spurt som ska få magen att växa massor ett pra veckor framöver.. ska bli spännande samtidigt som det känns lite skrämmande då magen redan är rätt stor i förhållande till hur långt gången jag är.
Går alltså in i v14 idag, under denna vecka ska Liten bli ungefär 11cm (mellan huvud och stjärt)..mao - fortfarande ganska så liten.

Snart får vi lyssna på hjärtljuden och imorgon är det en månad kvar till det stora ultraljudet vi ska göra. Känns både spännande och nervöst, mest nervöst.. tänk om jag bara kunde få veta att den där förbaskade moderkakan kunde sitta på rätt ställe så att jag slipper gå runt och oroa mig.

Är trött på negativa kommentarer, varför är det så svårt att glädjas med oss som valt att ha tre barn, ganska tätt?
Varför blir man nästan idiotförklarad, där första frågan är "oj, är det planerat".. ja, det är det. Det är jätte planerat, det blev till och med på första försöket som vi trodde.. varför är det så svårt att säga, "å vad kul för er skull" istället för "oj vad jobbigt det kommer att bli för er".. vad vet ni om det? Inte ens vi vet hur det kommer att bli..men det kommer säkert bli helt underbart, helt fantastiskt, säkert jobbigt också,,men inte vill vi ha barn för att vi bara tror att det ska bli jobbigt..

Jag vet att man är överkänslig när man har massa hormoner som springer irrvarr runt i kroppen, men om de som har så svårt att glädjas bara kunde ta och hålla tyst, så jag slapp höra, så skulle det kännas bättre,,
Jag njuter iaf, och jag längtar massor..Det ska bli häftigt att se hur barnen tar det..vad det är för en filur.. om vi får en snäll bebis eller kolik-bebis..Jag har beställt en snäll på : http://www.planeradittbarnsomduvillhadet.se/ så får vi se om det blir så.

Sugen på: Jucie och kiwi, fortfarande..
Magen: Sprattlar och så :) Svårt med vanliga kläder..
Blodtrycket: Är fortfarande lågt, men det har varit lite lättare sista veckan eftersom det har varit mest regn.
Vikten: Har tackvare alla prommenader fortfarande inte ökat så mycket mer än.. känns skönt..
Tröttheten: Är fortfarande kvar, hur ska denna hösten fungera..jag kommer gå runt som en zombie..

M

v 11+ 0

Hallå, vem är du som bor i min mage och vad gör du med min kropp?

Finnar, Herre Gud, alla dessa finnar. Har knappt haft en finne innan..nu ljuger jag, men knappt. Nu är det helt sjukt - hur länge ska jag gå och se ut såhär? Småknottrig i pannan..usch!
Håret börjar bli sådär matt och glanslöst att det tovar sig så hårbortsten och balsamflaskan används alldeles för flitigt. Har till och med börjat använda spraybalsam..
Går in i v 12 idag. Känns skönt. Om 6 dagar minskar risken för missfall med över 90%. Å vad jag håller tummarna.

Magen?
Växer och växer, spänner och drar.. och Liten rör sig mer och mer därinne.. Nu borde Liten vara 6 cm från huvud till stjärt, så det går undan. Dessutom är det mesta viktiga nästan klart,, nu ska Liten bara växa sig färdig..

Lågt blodtryck?
Det svartnar för ögonen. Hela kroppen värker och armar och ben känns så tunga att jag knappt stå upp. Det hettar och är svårt att andas. Jag mår illa. Jag känner hur hjärtat börjar öka i takt. Fortare och fortare. Jag får hjärtklappning.
Jag lägger mig ner och försvinner till och från, som att sova och vara vaken på samma gång. Allt känns bara borta. Förutom hjärtat. Hjärtat slår fort och hårt. Det är det enda jag hör..
Det är så fruktansvärt läskigt och det sitter i så länge.
Det är värre nu när det är varmt, känns som att jag knappt orkar något alls. Bara gå ett par meter i solen, böja mig ner en gång..

Sugen?
Kiwi frukter och Bravos tropiska juice.

Väger?
Har vart duktig och prommenerat 1 till 2 ggr om dagen, pga blodtrycket så kan jag bara gå när det är svalt, dvs tidigt eller sent.. så nu har det gått lite långsammare uppåt, 56 kg står vågen på nu.

Trött?
Det låga blodtrycket gör att tröttheten i denna värme känns än mer påtaglig och jag skulle nog rent krasst kunna tänka mig att sova igenom flera dagar.

M

10+0

Har sedan någon vecka tillbaka känt Liten i magen, å det är så himla mysigt. Än krävs det full koncentration och mycket tålamod för att känna, något som är svårt när dagarna springer på med alla möjliga aktiviteter. Men på kvällen, precis innan jag somnar, om jag har tur, då, då kan jag få känna Liten.

Jag känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här en tredje gång, denna gång är förmodligen även den sista, så jag ska verligen se till att njuta!
Nu har en fjärde del av graviditeten gått, och det går med en rasande fart. Kanske för att jag har semester. Kanske för att livet helt enkelt känns gå mycket fortare sen man fick barn?

Theo pratar om Liten i magen och säger:
"- Det är min bebis. Och din och pappas. Och Isaks också. Bebisen kommer ungefär när jag fyller år. Då kommer den som en nakenfis.."

Imorse pussade Theo på magen och sjöng Björnen sover, Isak förstår inte så mycket än, det kommer sen när magen växer.

Sugen? Ja, på något som jag inte riktigt identifierat än. Känns lite konstigt att åka till affären och köpa en stor påse med godis, för att sedan äta ett par stycken godisar och känna att det inte var godis som jag var sugen på. Har varit mer hungrig nu än med pojkarna, försöker att inte äta alldeles för mycket.

Väger? Har inte vägt mig nåt mer än..

Magen? En liten kula :) Nu känns det att magen växer, syns gör det också.

Trött? Inte riktigt lika trött nu som jag var för ett par veckor sedan, nu klarar jag iaf att vara uppe till nio-tio på kvällarna utan att vara helt förstörd dagen efter. Igår slog jag på stort och gick och la mig vid tolv..

M

Majonnäsburken och två koppar kaffe.

Fick ett kedjemail från Anna, var tvungen att lägga upp det här.
---------------------------------------------------------------


När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil.

Sanden representerar allt annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade;
-Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Mina älskade små skruttar

Två små barn så underbara, snart en Liten i min famn.

Så fina och så ljuvliga, i kärlek vi valde era namn.

Som två gåvor ni kom till oss, som två mirakel finns ni i våra liv.

Vi har följt er och sett hur ni har tagit era första små kliv.

Inget ger oss en så stor glädje som ni tu. Och just nu finner ni så mycket skoj i boken om Nalle Puh.

Ibland ramlar ni och gråter, då får vi omfamna, blåsa och trösta.

Att få hålla er hårt i famnen är för oss det allra största.



Lilla Liten därinne, vi undrar så vem du är!

Att vi vet så lite om dig fast än du redan är här.

När får vi känna dina sparkar eller höra ditt hjärta jag hör slå?

Är det sant att Liten redan hicka och har en mun att pussa på?
Vi vet så lite om Liten fast att du redan är här

men vi älskar dig som sjutton vem du nu än är!



M

7+6

Har en Liten i magen med bf 15 Februari 2009.

Har vetat om det hur länge som helst.. sen 2+5, vilket är helt sjukt tidigt. Förvisso är strecket på stickan inte speciellt starkt. Det krävdes både stark lampa och fullständigt korrekt syn för att kunna urskilja att det nog fanns där.
Tur var det väl då att jag beställt så många tester att jag kunde ta ett nytt, tre dagar till i rad och mycket riktigt var det ett streck, som bara blev starkare och starkare för varje dag.

Vi gjorde ul och fick se ett litet hjärta i 6+1.

Det känns helt underbart, ska blin mamma igen, förutsatt att allt går vägen. Det är något som känns läskigt. Bara för att jag har två friska underbara grabbar så känns det helt otroligt att vara gravid och jag hoppas av hela mitt hjärta att Liten som bor i min mage kommer att fortsätta växa sig stor och stark och vara färdig att möta stora vida världen, ja i alla fall vår familj någongång i Februari.

Läskigt känns det också eftersom Isak föddes i 33+0, pga placenta previa. En komplikation vars risk ökar att återkomma om:
- man har haft det tidigare
- man har gjort kejsarsnitt tidigare
- man är omföderska.
Det känns alltså väldigt skrämmande, men samtidigt inget att hänga upp sig för mycket på nu. Men, gravid som man är med hormoner som sprutar ur öronen så blir man lätt orolig.
Jag får låta mig hållas, vi har fått tid för stora ul 11 September... så vi får vänta på resultatet då.

Ja, hur mår man då när man väntar sitt tredje? Jag mår hyffsat bra, lite illa, men inte så farligt som det var med grabbarna. Har lågt blodtryck 90/55, vilket iofs inte är någon sjukdom men man känner sig ändå svimfärdig vid minsta ansträngning, så lite jobbigt är det.
Sugen? Ja, på det mesta. Känner mig ständigt hungrig, men äter jag för mycket så blir jag sådär äckligt mätt.
Väger? 54.8, känns ok än så länge.
Magen? Jag kan ju inte säga att den är stor, men den syns och är större nu än vid samma vecka med grabbarna..kroppen vet nog vad som komma skall. Det spänner och drar i ligamenten så nog känns det.
Trött? Är fortfarande helt sjukt trött, hoppas det ger med sig snart. Just nu somnar jag mellan åtta och nio varannan dag.. känns som att dagarna försvinner då..

Önska mig lycka till, kan nästan inte tro att det är sant.

M

Tack för att ni finns.

Alla ni som finns nära, betyder så himla mycket för mig. Jag vet att jag inte alltid är så bra på att säga, men ni ska veta att jorden blir en mycket trevligare plats att vistas på tack vare er. Livet känns inte lika tungt och absolut inte ensamt.
Tack vare er så går jag runt med ett leende på läpparna för att jag vet att ni alltid ställer upp. Villkorslöst.
Ni vet också att jag skulle göra allt för er, utan att tveka.

Tack för att ni finns. Ni vet vilka ni är!

Igår hände det.

Det hände igår. Det, det som inte får hända. Var ute på ängen och gick med tre av mammas och pappas hundar, plötsligt så faller Hazzo ihop. Jag försöker, men kan inte få honom att resa på sig. Hans blick är alldeles tom, som att han vet att han påväg bort. Bort, till någon annan plats. Han andas tungt och jag stryker honom över huvudet.

Mobilen är hemma i laddaren, men som tur är så kommer Kobbe dit och vi hjälps åt att lyfta in Hazzo i bilen. Kör, fort som fan, hem och när vi kommer fram springer Kobbe in och hämtar mobilen medans jag springer runt bilen för att titta till Hazzo. Han andas tre djupa suckar, sen försvinner han.
Förtvivlat försöker jag få igång honom igen. Blåser in luft, men det är redan försent. Även fast jag vet det så hoppas jag ändå. Ringer mamma som är på cypern, och jag gråter så mycket att jag knappt får fram ord.

Åker i ilfart till veterinären, men när vi kommer fram så är det redan försent. Hazzos hjärta slår inte mer.
Det var så hemskt att se honom ligga där, på golvet i ett alldeles sterilt rum. Ligga där alldeles ensam. Jag pussade och pussade och pussade.. hur många gånger som helst. Pussade från mamma, pappa och brorsorna.
Sen tog jag av kedjan..för att ta med den hem.

Samtidigt som jag är ledsen och känner mig alldeles tom inombords så känns det skönt att ha varit med. Att han inte behövde dö ensam. Att han var på sin favoritplats när det hände. Det, det som inte får hända.

M

Tid hos Gud via ombud, onsdag kl 21:47.

- Jahaja, är det du igen.
- Ja. Hej. Igen? Du nu var det faktskt väldigt länge sedan sist. Stör jag?
- Stör och stör. Det är ju det vi är här för. Fast det är klart att man undrar ju lite. Men men. Vad har vi på lilla hjärtat idag då?
- Jo, det är så här att...
- *suck*
- Nämen vänta...vänta nu handlar detta om tid nu, inte om killen?
- *bläddrar i papper* Ja, jag ser det, det har varit samma ganska länge nu, va? *bläddrar och läser innantill* Mellanblond, lång, klarblå ögon och vackert leende.. yadayada, that´s the one, yeah?
- Ja... den är det. Men hallå, stopp! Det handlade inte riktigt om honom sa jag ju!
- *bläddrar igen* Men det är han jag har anteckningar om här ser du, nu får du sluta vara oförskämd
- Jamenjaha. Man kan inte stöta på andra problem som man funderar och undrar över?
- Det genomsnittliga problemet handlar om det motsatta könet, så är det bara.
- Det kan ALDRIG stämma! Folk måste väl ha andra problem som är mer relevanta?
- Jag har statistik.
- Var inte snorkig! Din statistik kanske inte stämmer. Och förresten måste det ju finnas såna som sörjer någon närstående eller är så lyckliga över något annat så att känslorna rinner över. För det finns väl såna i min åldersgrupp som...
- Och social.
- Va?
- Ålders- och socialgrupp.
- Jaha, och socialgrupp då, (det känns ganska återkommande det här, som att Guds ombud alltid svarar samma sak, varje gång man lyckas få tid här) Men sådana som gråter hela nätterna och inte kan sova? Jag tycker jag möter såna hela tiden. Hallå, dom da!
- För det första, lämna ungdomsjargongen utanför mitt tjänsterum, tack. För det andra så finns det självklart såna som har, vad ska vi säga PROBLEM SOM RÖR DET MOTSATTA KÖNET, du är ju mer av den envetna sorten.
- Envetna!!
- Ja säger bara det. Jag har siffror. Papper. Bevis.
- Jameniallefall.
- *suckar igen* Vad var det du ville nu då? Du har märkvärdigt svårt att komma till saken, det finns noterat här också, från tidigare samtal.
- Samtal? Jag trodde det hette böner?
- Vi kallar det inte så längre. Enligt 1983 års reform heter det numera samtal. Folk blandade ihop det så förfärligt; de tolkade det där om att man skulle få om man bad för bokstavligt. Vi kände oss faktiskt som en beställningsavdelning häruppe! ”Snälla ge mig ett nytt jobb”, ”Jag behöver pengar”, ”Gör min dotter frisk”... nej, nu heter det samtal, i rättvisans namn. Det är ju inte som att vi uträttar något. Jag menar, nu blev det tokigt! De nya stadgarna finns hur som helst i den här foldern om du vill ha. Dessutom frågar de flesta bara frågor om det motsatta könet numer..
- Tack. Ja... nehej... jag ville bara... jag tror jag bara ville, men nu när du säger det där om beställningstjänst så... äsch. Det var ingenting.
- Du kan väl inte komma hit och ta upp tid och sen inte vilja något! Nu får du faktiskt ta och klämma fram med ett ärende!
*beklämd tystnad i några sekunder*
- *viskar* Isåfall skulle jag önska mig den finaste bebisen man kan tänka sig. Amen.
- Ja, man upphör aldrig att förvåna sig! Jag var helt övertygad om att detta var ett problem, var glad människa. Jag noterar det här. ”Ytterst osäker.” Sånt tycker vi inte om.
- Vadå? Jag vill bara att bebisen som vi planerar ska bli frisk och så.
- Ja, den där garderingen, typiskt såna där naturdyrkare; ingenting vi sysslar med här på departementet. Och förresten kan du ju inte säga amen och sen inte gå? Det ska vara typ det sista man säger.
- Nu är det ju DU som pratar ungdomsslang! Får ni säga typ ”typ” under tjänstetid?
- *kort* Var det allt?
- Ja, jo, jag tror det.
- Då bokför jag att det under samtalet idag framkommit att du önskar att din bebis som du inte ens väntar ska födas frisk och att graviditeten ska gå bra, här har du en folder med de nya reglerna i, så att du kanske kan sköta dig nästa gång. Signatur här, tack.
- *skriver* Ja, tack då.
- Amen heter det.
- Amen då.
- Amen på dig själv du. Varsågod nästa!

Äntligen sommar

Tänk att något som solen, gör en till en ny människa, fyller en med kraft och energi, förvandlar huden från likblek till en ganska juste nyans på förhållandevis kort tid. Tänk att något som solen, som är så långt borta från jorden ändå har sådan inverkan på oss, på alla blommor och träd..
När man ligger i solen och blundar kan man tänka sig bort - precis vart någonstans man vill. Man kan ligga på en strand, på någon orörd söderhavs ö, man kan låta tanken flyta och bara njuta av värmen som sprider sig i kroppen.

Så, när sommaren äntligen anländer, sitter jag med en stor uppgift som delades ut i fredags som ska lämnas in på måndag kl 09:00. "Jag beklagar så hemskt mycket att ni inte fått upgiften innan", sade läraren. Vadå beklagar (?) vad fan tror hon att vi gör, när vi får sitta inne och plugga när det är 25 grader ute. Vill bara skrika rakt ut, men vad hjälper det. Lik förbannat måste den där uppgiften göras, så egentligen är det väl bara att bita ihop, göra den fort som fan, för att om turen är på min sida, i alla fall kunna njuta av eftermiddagssolen.
Jag fick förvisso vara ute en del igår, så jag ska väl egentligen bara vara tyst.

Men är man en sommarmänniska - så är man. Då blir man som pånytt född när solen anländer för att stanna. När temperaturen stiger och dygnets soltimmar ökar. Åh, vad jag ska njuta!

M

Valborghelg med kusinbesök och möhippa.

Nu är kursen i barnlitteratur också klar! Nu är det bara 7,5hp kvar denna termin. Sen har jag läst sammanlagt 1 år (av 3,5) vilket förvisso inte ens innebär hälften, men ändå.
Kursen som började idag heter elevers textvärldar och verkar omfattande men spännande, så det kommer nog att bli kul. Till sommaren ska jag läsa dynamisk pedagogik 15hp, vilket innebär att jag förkortar min utbildning..
Oj, vad mycket skola det blev.
Helgen har varit härlig. Valborg, första maj. Kusinbesök från Jönköping, inte mina kusiner utan Kobbes, Li & Andreas kom i onsdags och åkte igår.. Så barnen som är sysslingar har lekt från morgon till kväll, det har varit hur mysigt som helst. Kobbes syster Ida och hennes lilltjej Thia har också varit här en massa.
I lördags hade vi möhippan för Anna, med massa skojj,, insamling av kalsonglappar, bubbelbad, nyttig lunch på nåt trendigt fiber-quinoua-hak, massa kluriga frågor, studioinspelning, sminkning, taco-båt med liveband (Anna fick gå upp och sjunga), mc donalds. Jag hade det jätte kul och tror att de flesta andra också hade det.
Jag och Cicci sov i lillebror Roberts lägenhet, så det tog oss typ en halvtimma dit, as juste! Och när vi vaknade på morgonen så såg vi filmen 27 Dresses innan vi åkte hem.. As najs..

m

Fredagsmys

Jag hade sista dagen på kursen idag. Det känns skönt. Allt är Godkänt och klart. Nu ska jag bänka mig i soffan framför teven och ha fredagsmys. Det speciella myset som man bara har på fredagar, man, alltså vi.
Då blir det lite gott att äta och dricka. Och tända ljus. Vad vore fredagsmys utan dessa tända ljus? Fast vi måste vänta lite eftersom det fortfarande är ljust ute. Men det är härligt. Solen har skinit i flera dagar. Då känns det som att våren närmar sig även fast det fortfarande är kallt ute.
Jag har mycket i huvudet nu. Vilka specialiseringar och breddningar jag ska välja till min utbildning. Studievägledaren som jag har mailat till har varit under all kritik. Hon svarade inte ens på hälften av frågorna.
Undra vem jag ska fråga istället?
Nä, nu ska jag koppla bort skolan ett tag och fokusera på min alldeles fantastiska familj som ligger i soffan och väntar. Nu ska vi ha fredagsmys!

M

Kaos

Skulle handla idag. Inte så mycket, mest påskägg och försenade födelsedagspresenter. Packade in mig och barnen i bilen och körde till affären. Tänkte att det här nog skulle gå ganska smärtfritt medtanke på att jag inte skulle handla så mycket. Men icke.
Efter en helt kaotisk affär-upplevelse sitter jag hemma igen. Förvisso är båda barnen med hem och det som skulle handlas också för den delen, men ändå. Man kan bli gråhårig för mindre.
Här sitter jag, och har mage att klaga. Tanken slår mig att alla de ensamstående med barn måste gå igenom detta varje gång de handlar. Hur lyckas ni? Själv upplever jag mer eller mindre kaos. Att handla med ett av barnen går alldeles utmärkt men idag var båda två på nu-ska-vi-göra-vad-vi-vill-och-inte-som-mamma-säger-humör. Och då var det svårt. Riktigt svårt.
Jag tar ett djupt andetag och sitter här på nätet och surfar efter lite tålamod. Undra om det kan beställas här?

M

Paus

En kort sagt hektisk vår har det varit. Skola, mycket skola och en inre längtan efter barnen som jag inte har kunnat vara med lika mycket som jag hade önskat. Men äntligen har vi paus. En hel vecka utan skola. Inga tentor. Inga grupparbeten. Bara familjen.
Idag har vi påskpysslat hemma. Gjort ägg i alla möjliga färger. Jag har köpt fjädrar som ska få ta plats i ett ris vi ska ta in. Riktigt mysigt att känna att påsken är här, om än förtidigt.
Jag vet att det är månens fel att påsken ligger redan i mars men det känns mäkta märkligt att alla helger bara hamnar helt fel. Men, men inget man kan göra någonting åt. Och egentligen är jag ganska glad - jag har ju fått paus.

M