14+6

Äntligen.. två graviditeter i H&Ms kläder, så himla roliga är de inte där.. eller det är i stort sett lika varje år.. utbudet på PoP är ju inte heller så skojjigt, det mesta får en att känna sig mer eller mindre som en tant, kan åtminstone konstatera att en ålder på sisådär +5 läggs på i och med deras kläder..
Åkte in till stan idag med familjen och gick (efter att ha blivit tipsad av Malin, tack så mycket..) in på VeroModa på drottninggatan och där till min förtjusning hänger alla de kläder som jag väntat på - Mama licious, hur snygga som helst.. tyvärr så kommer ju csn-pengarna inte på måndag när alla andra Svenssons får lön, utan jag får vänta till efter registreringen.. Men ett par kalassnygga jeans blev det iaf :)

Här hemma är det mycket prat om magen, Theo tycker att bebisen ska få heta Tricia, som lilla trehörningen som kläcks i filmen Landet för Längesedan. Det sjungs och pussas på den lille och Isak nöjer sig med att klättra över magen (armbågas och knäas). Appropå namn så är jag och Kobbe fruktansvärt oense om pojknamnen, förstår inte hur det kan vara så svårt. Flicknamnen däremot har vi så många som vi är överrens om att det inte spelar så stor roll vilket av dem vi skulle välja. Märkligt att pojknamnen ska vara så svåra att hitta, kan förvisso bero på det faktum att vi redan har förbrukat två?!

Magen? Magen växer och växer och växer, inte speciellt märkvärdigt tycker du för det vore rätt märkligt om den inte gjorde det, men det är så himla mysigt. Längtar och nästan räknar ner till UL som bara är 3,5v bort, en känsla som är lite svår att ta på. En skräckblandad förtjusning? För jag tycker att det ska bli hur spännande som helst men samtidigt är jag fruktansvärt livrädd för den där förbaskade moderkakan. Kan verkligen inte släppa det, vill bara höra att den sitter där den ska denna gång.

Lågt blodtryck? Än har det tyvärr inte blivit så mycket bättre, det är så svårt när det är så olika. Ibland sjunker det så fort att jag knappt hinner märka något förrän det är försent, ibland känner jag på mig långt i förväg. Ibland sitter det i en kort stund, andra gånger känns det som att det aldrig riktigt går över. Det verkar inte finnas något universalknep som fungerar. Vila. Dricka. Ben i högläge. Fungerar sådär. Var finns den där kalasmedicinen? (Svar: Den finns på apoteket där all medicin finns, ej för gravida.)

Sugen? Jag är sugen på den mesta, känns som att jag äter som en häst. Däremot är det få saker som smakar sådär riktigt gott. Var hos svärmor förra helgen och åt stuvade kantareller, kötfärslimpa, sås o potatis (ja, i den ordningen) och det var första gången på riktigt länge som maten smakade fantastiskt gott. Annars har det mesta smakat sådär mittemellan lagom. Inte äckligt, absolut inte, men inte sådär tokgott heller. Men nu känns det som att smaklökarna börjar hitta tillbaka, för under veckan som gott har vi ätit gott varenda dag (kan bero på att jag genomgått en usel-i-köket-period, svårt att veta!?)

Väger? Antingen står jag kvar på 56kg eller så är det vår våg som är knasig. Självklart hoppas jag på det första.

Trött? Tröttheten som är ihopkopplad med sömn och vila har sakta avtagit men däremot har tröttheten gentemot de trångsynta idioterna som inte tänker sig för när de kommenterar vårt val av att ha tre barn tätt ökat avsevärt. Risken finns att jag säger något som jag kommer att ångra till nästa som har mage att vara så dum.

Ilska? Helt sjukt, men jag känner att det bor en aggressiv tant fylld av hormoner i min kropp som kan bli arg för små små pytte saker, som t ex att någon tränger sig i busskön, de som armbågar sig till en sittplats på tunnelbanan. Då är det bara att bita sig hårt i tungan, men fan va svårt det är att inte säga något. Det är rätt synd om Kobbe också. Känns som att jag kan bli arg för minsta lilla, fast att jag egentligen inte menar det så blir det bara så. Kan det vara så att jag har en Tasmanian Devil i magen?

M