Igår hände det.

Det hände igår. Det, det som inte får hända. Var ute på ängen och gick med tre av mammas och pappas hundar, plötsligt så faller Hazzo ihop. Jag försöker, men kan inte få honom att resa på sig. Hans blick är alldeles tom, som att han vet att han påväg bort. Bort, till någon annan plats. Han andas tungt och jag stryker honom över huvudet.

Mobilen är hemma i laddaren, men som tur är så kommer Kobbe dit och vi hjälps åt att lyfta in Hazzo i bilen. Kör, fort som fan, hem och när vi kommer fram springer Kobbe in och hämtar mobilen medans jag springer runt bilen för att titta till Hazzo. Han andas tre djupa suckar, sen försvinner han.
Förtvivlat försöker jag få igång honom igen. Blåser in luft, men det är redan försent. Även fast jag vet det så hoppas jag ändå. Ringer mamma som är på cypern, och jag gråter så mycket att jag knappt får fram ord.

Åker i ilfart till veterinären, men när vi kommer fram så är det redan försent. Hazzos hjärta slår inte mer.
Det var så hemskt att se honom ligga där, på golvet i ett alldeles sterilt rum. Ligga där alldeles ensam. Jag pussade och pussade och pussade.. hur många gånger som helst. Pussade från mamma, pappa och brorsorna.
Sen tog jag av kedjan..för att ta med den hem.

Samtidigt som jag är ledsen och känner mig alldeles tom inombords så känns det skönt att ha varit med. Att han inte behövde dö ensam. Att han var på sin favoritplats när det hände. Det, det som inte får hända.

M